En sann historia. "Tyskjävlar" heter den!

Idag stod jag som vanligt i kassan på macken med ett brett falskflin på högsta nivå. Jag stod och funderade. Jag funderade på hur tråkigt jag hade det, utan en aning att jag under dagen skulle komma att medverka i en konstig situation. Situationen uppstod då det kom en man. Jag drog på ett trevligt "hej" med samma leende som förut. Mannen hejade inte tillbaka. Det går då upp för mig att mannen i fråga är tysk. Tillslut börjar tysken att prata.

"Lechen meche, yeshen kveshen bracht, und faxnommer."

Jag skakar på huvudet, jag kan ju inte tyska, men jag hörde vad jag tror är tyska för faxnummer och säger också frågande "fax??".

Tysken replikerar med samma dravel som förut i tron att jag kanske inte lyssnat tillräckligt. Jag förblir oförstående och testar att svara på engelska. "Yes, we have a faxmashine", säger jag som jag pekar på våran fax. Tysken skakar på huvudet.

"Yeshen macht, wut frechan wishterfrienind und faxnommer". Tyskens ton är nu lite mer ansträngd, han verkar frustrerad över att jag inte lärt mig hans språk under dessa minuter vi har pratat. För att komma på god sida med tysken igen, försökte jag iallafall prata lite. "Noo sprechen" säger jag tyst. "Und fax", replikerar han. Jag pekar igen på faxen. Han skakar på huvudet. Jag tänker att jag igen måste förklara min brist på det tyska språket. "Nicht sprechen" säger jag, högre än förra gången. Han skrattar då hånfullt och tittar på mig fördummande. Jag frågar min kollega om hon kan tyska. Nej, det kan hon inte. Jag hör hur tysken pratar för sig själv. Jag tror mig höra ordet "scheize". Det är ett fult ord, det vet jag. Jag blir säker på att han nämnt mig i samma sammanhang, och blir därför lite arg. Jag funderar på att gå till angrepp. Kanske nämna nazismen. Kanske säga "Nischt spreshen nazi". Men jag ångrar mig snabbt när jag uppfattar att han har mustasch. Tyskar i mustasch kan man inte lite på, tänker jag. Bäst att hålla mig i skinnet. Jag visar honom vägen till faxen. Väl framme vill han inte skicka något fax. Jag är ännu en gång oförstående, men har också lugnat ner sig någorlunda. Han pratar konstant. Han är totalt dum i huvudet, tänker jag. Tillslut reder vi dock ut hela situationen. Han ville ha vårat faxnummer. Varför? Ingen aning, det kan kanske bero på att han var helt dum i huvudet.

Nu till en frågeställning. Har inte tyskarna kommit så långt, att dom kan förstå att alla inte kan tyska? Har inte tyskarna förstått att engelska är ett bra språk att kunna prata? Är tyskar ALLA tyskar dumma i huvudet? Jag är väl medveten om mitt tyskklingande efternamn och jag letade också febrilt efter det på min namnskylt. Men det fanns inte. Han blev arg för att jag inte kunde hans äckliga, kantiga, skittyska. Märker ni hur arg jag är? Jag hoppas det. Tyskar! Usch, tvi för i helskotta.

// Koppar