Ta mig till Nangijala

Jag försöker skriva dessa ord med stadiga och säkra händer, men allt som dansar över tangenterna är 10 avslagna proteser där det en gång satt fingrar. Jag får täcka över dessa ordbeklädda knappar med servetter för att inte ge datorn en nådastöt av tårarnas korståg från mina bruna ögon. Under Sverigetröjan finns bara ett tomt skal av osäkerhet och likgiltighet, där det tidigare idag sprudlade av glädje, förhoppningar, stolthet och ett uppbokat schema inför lördagens kvartsfinal. På samma gång som tusen känslor av sorg flödar genom min kropp, kan jag ändå fundera om det var bra eller dåligt att Sverige åkte ut. Det dåliga känns givet. Den goda känslan som hittas i detta hav av oxtokiga adhd-känslor ligger i den förnedring som vi nu slapp mot Holland på lördag. Tack, Ryssland. Tack för det.

Jag vet att jag inte kommer kunna släppa den här känslan på många dagar eller kanske till och med månader (tack, Petter Hansson), men bätter tider väntar. Imorgon tar jag min kabinväska och checkar in på tåget mot kändiselitens ytor, nämligen Stockholm. Jag, Linn, Koppar och Hanna ska gå på Jay-z i skrytbygget Globen. Efter det tar vi nubbarna, ölen, fiskeväskan, sillen och humöret mot Sälen för ett midsommarfirande värt ett par rader i de moderna historiaböckerna. Har man möjligheten att läsa mellan raderna förstår ni troligen att det vankas semester för herr Jansson och Reuterwall. Inläggen kommer lysa med sin frånvaro i ett par-tre dagar, men ni kan underhålla er med att läsa de gamla om och om igen. Den bjuder vi på.

Dagens önskan:
Ta mig till Nangijala. Där finns det iallafall inga ryssar. Det vet jag.



Er Korpenspelare / Petter "Bark" Hansson