Koppar gråter till OS.

Det är dags för mig att vara lite allvarlig. Vi underskattar OS så oerhört mycket. Det är för lite OS-prat. För egen del är OS en gråtfest. Jag gråter till allt. Allt är ju så fint. Jag grät lite idag när Island vann sin semifinal i handboll. Det var så fint. Lilla Island går till final. Spelarna grät också. Dom var så glada. Att se riktigt bitiga och hårda män gråta av glädje kan ju få vilken sten som helst att visa lite känslor.
Jag grät även när en liten Etiopiska vann 5000 meter. Jag borde gråtit åt ARA. Men han var för bra. För härlig. För osvensk. Min absolut största idol numera.

Men aldrig har jag gråtit som när Cathy Freeman vann sitt guld i Sidney OS 2000. Jag tittade på det för en stund sedan. På youtube. Jag gråter ännu mera nu. Nu vet man ju denna saga. För det är en saga.
Cathy, som är aborigin, hade vunnit ett silver 4 år tidigare när OS utspelade sig i Atlanta. Nu hade spelen kommit till hemlandet Australien och Sidney. I 4 år hade hon haft stora förväntningar på sig. Alla krävde vinst. Hon hade även fått äran att tända den olympiska elden. En ära som oftast tillfaller atleter som lagt skorna på hyllan. Som redan gjort sitt. Man kan ju även tänka sig pressen från sitt ursprung. Äntligen skulle en aborigin få förgylla dagen för miljoner australienare. Denna press har nog ingen motsvarighet.
Jag kan titta på henne efter detta lopp. Man ser ingen glädje. Man ser inget. Inte ens lättnad. Det är en total urladdning i hennes känslovärld. Här har ni det. Det finaste ögonblicket i idrottens historia.



//Koppar