Ringrostig

Det är en konst att blogga. Många förstår inte den här konstformens komplexa problem, och då framförallt inte jag. Såvida man inte bränner av en klassisk tonårsblogg där man berättar om vilken färg på tomaten man hade på smörgåsen imorse eller hur jobbigt det är att befinna sig i sin egen person, så kan man lätt stöta på några små hinder på vägen. När jag och Koppar startade den här litteraturhistoriska epoken för några månader sen var flytet nästan oförskämt bra. Det var som en torrfluga som efter ett perfekt första kast bara flöt i total harmoni nedför strömmen där fiskarna, vilket är symboliken för er läsare, nappade med en hungrig blick.
Inte helt olikt en stå upp-komiker analyserade vi varenda situation i vardagen, och berättade det på vårat vis. Ett sätt som kom att bli Örnstugans sigill. Dagarna gick och inläggen blev färre. Flytet försvann och allt som fanns kvar var två pojkar som fastnade med flugan i trädet ovanför. Där satt vi fast ett bra tag.

Nu har vi ryckt loss spöet och börjat om från noll igen. Vi står på gräsmattan och övar som de små pojkar vi var när vi först började med den här bloggen. Det är klart man är lite ringrostig, eller hur? Som idag, när jag satt i skolan i 9 timmar för att sedan avsluta dagen i soffan med lite mat. Imorgon kanske jag till och med blandar in Friskis och Svettis i bilden. Tänk er en smaskig analys av den dagen. Summa summarum: jag är ringrostig och kan inte utvinna så mycket roligheter ur sådana här dagar. Än. Vi syns imorgon.

Er dominobricka i pelikanfallet /Bark