Anna Bergendahl, din jävel!

Idag kollade jag på Idol. Igen. Inför den här säsongen sade jag åt mig själv att försöka hålla någon slags värdighet och inte kolla på det där Let's Dance-besläktade programmet. Hela det där släktträdet med just Let's Dance, Idol, Talang, Melodifestivalen och nu Stjärnorna på is gör mig på många sätt trött och lite småäcklad. Det finns nämligen folklighet och sen finns det folklighet. Två ord, samma stavning - men inte riktigt samma ord. Folklighet i bemärkelsen omtyckt och accepterad av den stora massan är helt okej. Här ingår t ex Håkan Hellström och Allsång på Skansen. Sen har vi folklighetens onda kusin folklig. Här ingår dessa program. Den här folkligheten är så utspridd att folk bygger hela sina liv efter programmen. Man går till jobbet på måndag och reflekterar med sina arbetskamrater om den där lilla grabben i Talang som kunde kasta upp en ballong i luften, trots att han var så liten. Det fnissas och tjoas i ungefär två dagar om det här. Sen när onsdagen har stämplat in i kalendern, då börjar man prata om helgens godbitar och trissa upp förväntningarna både på jobbet och hemma. När fredagen väl är framme sitter man samlade i soffan och bara njuter av den totalitära underhållningen som läggs fram på tablåns smörgåsbord. Sen börjar det om.

Min beskrivning av den där folkligheten är bara en promille av anledningarna till att jag inte gillar dessa program. Men nu till min ursprungliga idé av det här inlägget. Jag satt och kollade på Idol och drog på dem där förbjudna skrattgroparna när ingen såg, men sen kom Anna Bergendahl. Och som hon stormade in i mitt hjärta. Juryn plockade upp henne till sitt lilla kontor för att ge henne det där beskedet om hon har gått vidare eller inte, när de plötsligt ber henne sjunga igen. Lika nervös som den där jättenervösa killen i tidigare avsnitt börjar hon sjunga. Och som hon sjunger, den där Bergendahl. Juryn blir givetvis överlyckliga över sin lilla diamant och överrumplar henne med beröm tills hon börjar grina av lycka. Storbaggen säger det vi tänker: "Hon har ingen aning om vilken talang hon är". Här händer det intressanta. Min kropp börjar agera på ett sätt som jag inte har känt sen man slopade det feodala systemet i Sverige. Jag känner att tårkanalerna börjar arbeta febrilt efter det mycket långa uppehållet. Det hela resulterar inte direkt i att jag börjar grina, men nog fasen var det nära. Hade det inte varit för att tårkanalerna hade varit så fulla av damm att tårarna var tvunga att användas som rengöring så hade det nog droppat en liten salt tår på kinden. Den känslokalla maskinen har blivit en mänsklig varelese. Fan ta dig, Anna Bergendahl. Men både du och jag vet att du redan är förlåten.

Ert seminarie på lågstadiet /Bark