Nu har det hänt igen.

Ett gammalt djungelordspråk lyder så här: "När solen skiner och vattenståndet är perfekt åker Jonte, Erik och Pelle och fiskar utan Micke". Om det är slumpen som gör att det här litterära mästerverket till ordspråk passar så bra in på min situation vet jag ej, men nog passar det. Den ensamhet som nu är ett faktum kan annars bara hittas djupt inne i de bortglömda småländska skogarna. Man ställer sig framför spegeln och undrar om man existerar eller om man bara är ett väsen utan någon som helst verklighetsförankring. Jag sitter i skrivande stund och sneglar på min termos och undrar hur han mår egentligen. Han hade mått gott av en slurk java att hålla sig varm med, en liten skvätt innanför västen. Stövlarna ser torra och besvärade ut. Alla fiskeinventarier är beredda på en fajt med gösarna, men den dagen får komma senare.

Utanförskap. Uteslutet medlemskap. Den fula valpen som ingen vill ta med sig hem. Det var samma visa förra året, då jag inte hängde med en enda gång. I år har jag i alla fall fått hänga med på ett hörn två gånger. Jag kan snart säga: ett, två, tre. Vi är inte riktigt där än, men så länge får jag nöja mig med ett och två. Vargarna skriker i skogen, skalbaggarna mumlar på bladen och Micke gråter på toaletten.

Ska jag bli guldmunk i fiskevärlden?

Er gös i grytan /Bark