Brottslingar

Idag tänkte jag ta tillfället i akt och prata lite om de fula fiskar som ständigt och envist simmar mot strömmen. Samtidigt som det finns ett allmänt förakt i var mans pupill, finns det även ett proportionellt intresse som sträcker sig över denna gudsförgätna planet. Varför sneglar vi alltid åt sidan när dessa fläckiga fiskar passerar vårt lagfasta stimm? Jag är mannen för svaret.

Nu kanske jag tog i, men det lät övertygande och proffsigt, visst gjorde det? Hur som haver, jag läste en bilaga i Aftonbladet idag där man avhandlade Sveriges motsvarighet till Danny Ocean - Clark Olofsson. Vilket fullblodsproffs! Han har varit kund i fängelsebutiken ungefär hur många gånger som helst. Nu tycker jag att vi knappar på miniräknarna och reder ut hur många gånger det egentligen var.
1+2+3+1+6+21+59+1-3+5+0+½+slipp-ut-ur-fängelse-kort/3 = många gånger.

Av alla dessa gånger hade han avverkat straffet en gång. En. Sätt mannen bakom kameran i huset där man spelar in 2 ½ män, och låt han ta oss ut därifrån för gott. För att återgå till min frågeställning kan vi lugnt konstatera att dessa brottslingar är mycket mer spännande än vad till exempel jag och Robinson-Jerker någonsin kommer vara. Nog för att Jerker är intressant, men om ni måste välja mellan honom och Kicki Danielsson är valet lätt. Vi kommer säkerligen ta den sistnämnda, brottslingen. Criminal-Mama-Kicki.

Att brottslingar är mer intressanta än vanliga människor är ett välkänt faktum. Låt oss nu djupdyka för saftigare betesmarker i frågan. Jag tror att det finns ett intresse för brottslingar på grund av deras magnifika humor.
Möjligt scenario: Clark och Janne Olsson sitter inne på Kreditbanken vid Norrmalmstorg med ett gäng gisslan. Några gisslan försöker springa iväg, men ramlar och druttar på rumpan. Clark och Janne garvar så kulsprutan nästan viner av. Klassisk ramla-och-slå-sig-humor går alltid hem i kriminella kretsar. Sedan säger Janne till Clark:
- Vet du likheten mellan en gisslan och en handgranat är?
- Nej, säger Clark.
- Båda kommer sprängas snart, säger Janne.
Sen garvar de två vännerna än en gång så det nästan blir sprickor i de bärande väggarna. Clark tänker att han ska ge Janne ett skämt att minnas för all framtid. Så han säger:
- Det var en tjuv, en svensk och en Bellman som stod framför anden i lampan och hade precis fått en önskning var.
- En travkupong till V65 på Jägersro, sa svensken.
- En plats i komikens historieböcker, sa Bellman.
Sen var det tjuvens tur att önska. Han tänkte länge innan han slutligen gav sitt svar.
- Jag önskar att svensken och Bellman dog, så jag kan ta deras grejer och kränga.

Clark och Janne låg och skrattade unisont på golvet och hamnade efter det här skämtet ur fokus i sitt uppdrag. Det var här det skulle börja gå åt skogen för hela deras gisslandrama. Men det klassiska Stockholmssyndromet som skulle göra sig känt efter dagarna i Kreditbanken, var just ett resultat av den hänsynslösa komik som fanns där inne. Det är väl klart att man känner för Clark och Janne. Ni ser själva att den undre världens humor är av den enkla sorten. Alla kan vara med och ha roligt, inget skämt är för svårt att förstå. Därför, mina vänner - känner vi en dragningskraft till kriminella.


Er Bellman, då och nu /Bark



Rolig?