Kära Anticimex..

Sitter här en simpel dag som denna och reflekterar över mitt förfall. När jag flyttade till Flogsta i November kunde man ana att allt skulle bli en framgångssaga utan något slut. I det blåa rum där jag nu har mitt moderskepp placerat, började möbler av diverse träslag forma den vardag som jag som liten hade drömt om att en gång få ta del av. Man kunde nästan känna lukten av det samspel som mina trämöbler hade med varandra, ett potpurri av ek och furu. Den sinnesfrid som jag hade i min ägo var utan tvekan värd att noteras i den moderna historiaboken. Jag har ett starkt minne av att jag sade till mig själv:
- Nu jävlar ska det bli åka av i renlighetens arma tecken.
Nog blev det åka av, men inte i den karusell som jag då hade förväntat mig sitta i. Istället ställde jag mig på den perrong som så många avskyr och föraktar mer än djävulen. Klädhögarna växer och ser nu ut som ett rea-bord på exempelvis Carlings och Solo. Dammtussarna har nu blivit så stora att jag faktiskt tror att de är plagg i den enorma klädhög som nu utgör majoriteten av mitt rum. Det är endast en tidsfråga innan Hälsovårdsmyndigheten, Anticimex och kärringarna på Rent Hus får nys om denna hälsofara. Nu undrar säkert vissa varför jag väljer att blogga istället för att städa mitt rum, och det kan jag säga er, det gör jag också. Idag blir det av.

På fredag kommer Örnstugans första gästblogg bli verklighet i form av Pelle Hammarbäcks fagra ord. Jag och Koppar hoppas givetvis att detta blir ett återkommande moment på den här bloggen.

Off we go!

/Bark