En beundransvärd livsstil

1 dag. Så länge höll mitt ord om att inläggen skulle flöda varje dag, men till mitt försvar kan jag alltid hålla Gud skyldig då han har ödelagt Sverige med strålande sol och temperaturer i höjd med Koppars levnadsår. Nu har jag bara en lektion kvar för den här terminen, så någon slags tid hoppas jag kunna hitta för bloggandet under sommaren, tur va?



Jag sitter i skrivande stund i världsmetropolen Sala och knappar på detta brev till nationen, men innan jag tog min kamel ut på vägarna så städade jag faktiskt mitt blåa krypin i Flogsta. Finns fortfarande en del områden att putsa på, men i överlag skulle jag nog slippa giljotinen vid ett eventuellt besök av Anticimex. Många sitter säkert med smilgroparna i högsta hugg nu när rummet är städat och Micke har tagit tag i sig och sitt liv, men ta inte ut segern i förväg. De senaste veckorna har jag, förutom uppsatsen, spenderat mycket tid på Half-life, ett uråldrigt dataspel som tydligen fortfarande går att kasta bort sitt liv på. Som ung hade jag två datorskärmar som pupiller, en mage stor som en datorskärm och ett liv lika platt som dagens datorskärmar. Allt detta på grund av spel som Half-Life.

Varför, Micke? Varför?

Det måste vara min missbrukarådra som gör anspråk på att få komma ut ur den här gamla lekamen igen, något som är mycket svårt att stoppa. Har hållit den inom mig alldeles för länge nu, stängde in den och kastade iväg nyckeln från Mordors klippor. För er som har svårt att läsa mellan raderna så är detta ett rop på hjälp. Sitter här, ett knapptryck iväg till Half-life och hoppas att någon ska ge mig en hurring så jag kan koppla in verkligheten igen. Både du och jag vet att det inte kommer hända.



BONUS:

Här har vi två grabbar som också har spelat för mycket Half-life.














Er vän /Bark