Utan lur.

Igår kväll skulle jag in till västvärldens ruffigaste klubb - Sala Statt - från min mosters sommarfest ute på ängarna. Jag hade otroligt nog lyckats få tag i skjuts en kväll då alla verkade vara i något berusningstillstånd. När vi hade bestämt att tiden var inne för mig att växla livet på landet med den urbaniserade idyllen dog min mobil. Chauffören visste bara ungefär var jag skulle stå. Paniken spred sig i kroppen. En sammansättning av åtta ord gled konstant runt i min hjärna - "Tänk om jag inte kommer in till stan". Det var här MacGyver-blodet började ta sig fram på riktigt. Det byttes mobiler och simkort till höger och vänster. Folk kastade sig över bord och stolar för att få byta simkort och en Nokia 3310 mot en Ericsson T29. Mitt i denna kalabalik av bytesaffärer lyckades jag få i mitt simkort i en annan mobil, ringde mitt samtal och sen var det tydligen bra så. Min reptilhjärna förstod inte att det kunde vara bra att byta tillbaka till den ursprungliga uppsättningen av simkort och mobil som hade figurerat runt i min ficka förut.

Nu sitter jag alltså här med min mobil och en annan människas simkort. Någon sitter med mitt simkort nere på stan och har makten över hela min telefonbok. Ett byte kommer ske på någon bakgata senare idag, men tills dess får ni klara er utan mig och min mobil. Frågan är om jag kommer klara mig. Känner mig ensam, övergiven och helt naken. Jag är en fånge i teknikens sköna värld. Hur klarade man sig utan mobiltelefon tidigare?

Säg mig det. Säg det nu!

Er valk i midjan /Bark